Tankar om kärlek.

När det kommer till kärlek har vi en relativt komplicerad relation med varandra. Vi vet att vi vill ha varandra men ingen av oss vågar liksom ta det hela steget. Det blir att vi famlar någonstans i mitten och snubblar till. Vi blir röda i ansiktet och försöker låtsats som att vi skulle någon annanstans.
"Näe, men jag kom bara på att jag glömde en sak där borta. Såatte, vi ses då." Och så blir vi ledsna för vi trodde att vi betydde något för varandra. Och så svär vi att vi aldrig kommer låta någon komma nära igen. För det blir ju bara en massa skit.

Men när vi väl är ensamma på en regnig kväll och tittar på en film, där folk kysser och ligger tätt in på varandra då önskar vi att vi var där igen. Redo att ta det där steget. Men istället för att famla, snubbla och låtsats att vi inte bryr oss, så hoppas vi att vi kan ge varandra allt vi har. Att nästa gång ska vi fan satsa, kärleken och jag. Men varje gång vi satsar så har vi den där påminnelsen om det där famlande, ramlande steget. Och att vi aldrig skulle släppa någon nära. För det blir bara en massa skit ju. För trots att vi vill, vi vill för allt i hela världen så är vi så rädda att låta någon komma nära. Så nära att dem kan se allt. Allt det vackra och det fula. Så nära att dem kan göra oss illa.

För jag vill att du ska vara där ibland, kärleken, det vill jag ju. När jag känner mig nere, eller när jag inte har något att göra, då vill jag ju vara med dig. Men jag vet inte om jag är villig att låta dig ta hela det där långa steget enda fram till mig. Och jag vet inte heller om du alltid vill ta det långa steget fram till mig. För vem vet vad som kommer hända om vi låter varandra komma nära? Det vet ingen av oss. Och det är ju så himla läskigt. För jag vill veta vad som händer, jag vill veta vad som kommer att ske. För jag vill göra allt rätt, säga alla rätta saker, och röra dig på rätta sättet. Och samtidigt vill jag ju vara den jag är och har kvar den värld jag lever i. Jag vill ha min värld, mitt utrymme. För jag gillar mitt utrymme. Lika mycket som jag gillar att kyssas. Eller jag nästan lika mycket som jag gillar att kyssas.

Så jag tror att vi två, kärleken, Du och jag, vi ska nog låta varandra vara ett tag. Inte komplicera saker utan låta bli att tänka på varandra. För jag tror att när tiden är inne för att låta dig ta det där långa steget enda fram till mig, då vet jag det. Jag känner det inom mig.